English version can be found here
Innehållsvarning:
all möjlig stress!
Det här är del två i en serie. Del ett hittar du här.
Det
har varit en tung dag och du är på väg hem från jobbet.
Telefonsamtalet du just hade hjälpte inte heller. Du känner att det
är på väg. Alla musklerna i din kropp är på helspänn och det
känns som att de ska springa vilken sekund som helst. Allt du hoppas
på är att du ska hinna innanför dörren innan det händer, men går
långsamt framåt. Efter att nästan ha trillat några gånger och
att du använd alla möjliga saker som stöd kommer du äntligen in
och stänger dörren och suckar i lättnad. Du kom i alla fall hem.
Du
försöker ta av dig din jacka, men dina armar verkar ha egna idéer.
Efter att ha förstått att varje försök att klä av dig är
hopplöst fokuserar du istället på att sätta dig ner, innan du
plötsligt känner hur du åker mot väggen bredvid dig och träffar
den hårdare än du än du hoppades på. Hela din kropp skriker nu
inom dig och du kastas mot golvet som slår luften ur dig. Din kropp
har börjar vrida sig, dina lemmar slingrar sig till bisarra former.
Allt av det smärtsamt. Och du kan inte göra någonting.
I
en halvtimma ligger du där på hallgolvet och försöker samla dina
tankar medan din kropp värker och rör sig på underliga sätt. Jag
är inte i fara, tänker du för dig själv. Jag kanske har
några blåmärken senare, men det här kan inte skada mig
allvarligt. Det är sant, men en klen tröst. När saker lugnar
sig ligger du kvar där en stund och tar djupa andetag. Det värker
fortfarande, men inte lika mycket som innan. Svett rinner över
nacken och du upptäcker att du är genomvåt, så du bestämmer dig
för att resa dig upp och klä av dig. Tömd på energi, du kommer
inte få mycket gjort ikväll, så mycket vet du. Det känns alltid
så underligt antiklimatiskt och förläget efteråt. Du vet inte vad
som borde hända, men nu är det bara så normalt igen. Dags att
fortsätta med kvällen då.
Berättelsen
ovan är ett försök att visa ett icke-epileptiskt anfall.
Självfallet är det inte en fullständig försklaring. Allas
upplever det olika och i olika situationer. Välkommen till del två
om min lilla text om konversionssyndrom!
Du
kan faktiskt ha sett konvsersionssyndrom mer än vad du vet. Som jag
skrev innan så är det vanligare än vad många tror. Du kanske till
och med känner igen vissa av dina egna erfarenheter i det här. Den
gången du var riktigt stressad, kanske rent av utbränd, kände du
inte lite av det här? Om inte så är jag glad för din skull.
Funktionella symtom är inte ovanliga när det kommer till stress.
Men för att vara tydlig: det är också väldigt vanligt att inte
uppleva symtomen.
Allt
av det är inte konversionssyndrom dock. För att det ska vara det
behöver det bli något i stil med kroppens standardreaktion till
stress, vilket kan vara lite irriterande. Men du kan ha sett det på
andra ställen också, så som i granatchock ('shell shock' på
engelska). Det är en del av alla krig, men man såg det väldigt
mycket under och efter första världskriget, där många soldater
reagerade underligt till främst spärreld. De tog skydd i
skyttegravar när bomber landade överallt runt om dem. Allt de kunde
göra var att sitta still och hoppas på att inte bli träffade.
Detta kunde pågå i timmar. Även när de var i trygghet efteråt
kunde de stirra ofokuserat i långa stunder, bli väldigt
lättretliga, ha sömnproblem, ha svårt att gå, uppleva ofrivilliga
skakningar och rörelser, och andra sådana saker. En del av det är
var vi idag skulle kalla posttraumatisk stresssyndrom (PTSS, eller
PTSD), men det andra är konversionssyndrom. Man kan även se det i
miniserien Band of Brothers som utspelar sig under andra
världskriget. I tredje avsnittet får vi följa en soldat som under
strid plötsligt blir blind utan någon skada mot kroppen.
Sjukvårdaren diagnostiserade det som hysterisk blindhet, som låter
väldigt likt något vi har pratat om. Om ni läsare har några fler
potentiella pop-kulturella eller historiska exempel så får ni gärna
höra av er!
Nu
kanske ni undrar hur man ens får det här, eller så kanske ni har
en god gissning efter förra stycket. Orsaken är alltid någon form
av stress eller trauma. Det kan vara strid, sexuellt, mobbing,
fysiska skador, eller i princip vad som helst som orsakar stora
mängder stress. Och även om hur det exakt fungerar fortfarande är
okänt (ifall hos mig när jag skrev det här, och jag är inte
proffessionell. Jag är patient) så vet vi att adrenalin och flykt-,
kamp-, och frysresponsen spelar en stor roll i det här. Så när vi
som lider av det här upplever en episod, attack, anfall, eller vad
du än vill kalla det, så får vi en enorm dos av adrenalin som
saboterar hur våra hjärnor fungerar. Så för att vara tydlig: det
här är inte något patienten hittar på. Det är en bug i hur
människor är programmerade.
I
mitt fall fick jag konversionssyndrom när jag var kring tjugo år.
Fram tills dess hade jag levt med Aspergers syndrom, depression, och
social fobi hela mitt liv utan att jag hade någon aning om det (Kul
fakta: jag fick alla fyra diagnoserna samtidigt), vilket gjorde mig
till en sönderstressad invidiv, väldigt mån om att passa in och
jobba hårt för att ”passa in”. Jag blev utbränd och fortsatte
ändå och lyssnade inte alls på min kropps signaler tills kroppen
bokstavligt talat gjorde mig oförmögen att göra något alls.
Men
efter att ha först hört att problemet var att jag har för korta
muskler (det har jag inte), sedan att jag troligtvis har multipel
skleros (det var en kul dag), och blivit testad för alla möjliga
olika neurologiska problem (nålar i ryggrader kan vara obekvämt) så
beslutade sig neurologerna sig för att säga ”hej då!” och jag
hade turen att få diagnosen från ett annat ställe och möta en
läkare på en tredje plats som tur nog var specialiserad inom
funktionella symtom. Från henne kunde jag få förklarat lite vad
som pågick med min kropp.
Det
är inte bara jämmer och elände dock. Större delen av folk som får
en diagnos och behandling blir friska igen efter bara några veckor.
Så det är ju fantastiskt! Men ja, jag är inte en av dem. Samtliga
fall kan potentiellt bli botade, men det behövs några saker för
det (bara för att ge ett hum. Använd inte den här listan för
behandling!):
Erkänn allvaret i problemet och att patienten inte hittar på. Kan
genomföras med allmänt vett och genom att lyssna.
Gå till källan för stressen. Identifiera vad som triggar
symtomen. Kan kräva någon djupare psykologi så som psykodymanisk
terapi.
Hitta nya och nyttigare reaktioner på triggers. Kan kräva något i
stil med kognitiv beteendeterapi (KBT) för att justera
undermedvetna beteenden.
Det
här är en förenkling förstås, kanske så pass mycket att det är
inkorrekt för vissa patienter. Men ett problem med det här är att
djupare psyokologi ses ofta lite ogillande på av vården idag,
främst för att KBT är mycket mer effektivt och därför billigare
per patient och bättre för den allmäna mentala hälsan i
samhället. Men KBT kan inte göra allt djupare psykologiska terapier
kan, så det lämnar en hel del patienter utan vård. Det vill säga,
nummer 2 i listan kan bli väldigt svår att genomföra om du inte är
villig att betala för det själv (det är inte billigt). Jag har
till och med fått sagt till mig av offentliga vården att de inte
kan erbjuda mig den behandlingen (som de kunde för inte många år
sedan).
Så
jag spenderar min tid är att lära mig att göra saker utan att
orsaka allt för mycket stress, att försöka gräva mig in i min
egen hjärna (bildligt talat, ahem) och hitta exakta triggers för
mina symtom, och ibland genom att fortfarande pusha mig själv för
hårt för att göra roliga saker eller ha ett jobb. Jag har gjort
mycket framsteg (och min fru har varit extremt hjälpsam i det), men
det finns fortfarande många dåliga tankar och vanor att reda ut för
att förstå hur jag fungerar och hitta den exakta orsaken till det
här.
För
att summera: många människor upplever funktionella symtom någon
gång under livet. Vissa människor jag till och med
konversionssyndrom där ens hjärna är övertygad om att dessa
symtom är bra standardreaktioner till stress. Att leva med det är
handikappande. Och tja, jag har konversionssyndrom och har haft det i
över tio år nu. Och viktigast av allt, nu vet du vad det är för
något! Det är ett lyckat uppdrag enligt mig.
Så
ta hand er själva och varandra. Stress skadar mycket mer än folk
inser.
Puss
och kram
Hej
då!